Kvinnor och äppelträd: Moa Martinsson

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Kvinnor och äppelträd var inledningsvis en något förvirrande läsning. Den börjar i mitten av 1800-talet med berättelsen om mor Sofi och behandlar lite snabbt hennes äktenskap med en vanför bonde på en relativt stor gård och hennes femton barn och veckovisa bad med Fredrika.

Tjugofem sidor in så flyttas historien - både i tid (till tidigt 1900-tal) och rum (till stadens gränder) och vi får då följa 7-åriga Sally vars familj vräkts och som nu söker sig ut mot landet. När flyttlasset väl går efter ytterligare tjugofem sidor så flyttas fokuset igen. Samma tid och plats, men till en ny liten flicka, Ellen, som utackorderats av sin mamma. Ellen får man tack och lov stanna kvar hos medan hon växer upp på en ölstuga och senare tar plats i ett kök som serverar rallare mitt ute i skogen. Därifrån knyts sedan Ellen och Sally samman och man får följa deras liv bland de fattigaste bönderna långt ifrån stan, en fattigdom som förvärras när första världskriget blommar ut, med barnafödslar, drunkna män och bybornas skvaller.

Tankar: Tyckte ganska bra om boken när jag väl kommit in i den (eller rättare sagt så tyckte jag om den från början, men blev jättefrustrerad när man lämnade mor Sofi och alla hennes barn. Det tog ett tag innan Sally och sen Ellen klarade av att ersätta henne). Fördelen med att släppa Sofi och alla hennes barn är väl att man får en större bild, över längre tid, över hur livet i Sverige förändrades efter sekelskiftet. Det var lätt att tycka om kvinnorna i boken, de flesta män däremot...