The Hero of Ages: Brandon Sanderson

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris 

The Hero of Ages är den tredje och sista delen i Sanderson fantasyepos och jag är glad att det inte finns fler. Premisserna är lovande, i slutet av del 2 släpptes Förstörelse lös och det är nu ovanligt tydligt till och med för fantasy att det är en kamp mellan gott och ont. Dessvärre är det även i den här boken ofta väldigt seeeeegt. Saker upprepas: askan faller och ligger i allt tjockare lager, man strider med kolos massor med gånger, otaliga jordbävningar, konstant svälthot och, allra tråkigast att läsa om, huvudpersonernas självtvivel.

Dessutom så återkommer förklaringar och filosofiska diskussioner till leda - allt ska grubblas på, sida upp och sida ner. Religioners vara eller icke-vara, deras tillblivelse och nyttan av att tro eller inte tro. Hur alla dessa varelser The Lord Rules skapade fungerar med spikar av olika metall och med olika placeringar. Magin bakom allomancy och andra magiska system och vad de olika metallerna gör och hur man lagrar sin kraft för att använda den senare. Men! Jag har svårt för filosofiska diskussioner över huvud taget, så jag kan tänka mig att det finns andra som gillar dessa ändlösa utläggningar bättre.

Huvudpersonerna tillhör de karaktärer i serien som jag numera tycker minst om i böckerna, men det som trots allt får mig att fortsätta är en del av de mindre karaktärerna. Jag tycker riktigt mycket om sarkastiske Breeze, Spook med sitt nya självförtroende, TenSoon som vill rädda världen till varje pris och Ham och Clubs som är stöttepelarna för de andra. Hade gärna sett mer av dem, mindre upprepningar och diskussioner och en kortare bok med ett annat, mindre högtravande slut. Inte så mycket att önska sig, eller hur?