söndag 9 oktober 2016

The Green Road: Anne Enright

The Green Road (häftad)
Bild lånad från bokus,
finns också adlibris
och översatt till svenska.
The Green Road utspelar sig under cirka 30 år där man via nedslag sisådär vart femte år får följa familjen Madigans fyra mycket olika syskon och deras "besvärliga" mamma. Varje syskon får ett kapitel som skildrar en händelse i deras liv. Ibland nämns även de andra syskonen i förbigående och tillsammans blir det en förvånansvärt tydlig bild av en lätt dysfunktionell familj. I boken sista del samlas alla hemma i Irland för att fira jul tillsammans och boken knyts ihop.

Tankar: Det här är den typen av bok som jag rent intellektuellt kan förstå att folk tycker om, men som tyvärr faller ganska platt för mig. Miljöerna beskrivs så att det känns som man är där (gillar speciellt Afrika och mammans hus i Irland) och personerna i boken, liksom deras livsöden, känns som något som hade kunnat vara hämtat ur verkligheten. Det är välskrivna karaktärer som har gott om väldigt mänskliga, men kanske inte alltid så tilldragande egenskaper.

Men... jag hade svårt att komma in i den, flera gånger var jag nära att lägga ner. Det var egentligen inte förrän i sista delen med julfirandet för dörren som jag faktiskt kunde sitta en längre stund med boken. Jag hade svårt för hur boken var skriven. Fragment och spridda tankar blandas med det som berättas för tillfället och det blir stundtals för mycket stream of consciousness för att jag ska tycka om det.

Och de välskrivna personerna? Jag tycker inte om dem. De där sidorna som jag helst inte vill vidkännas hos mig själv hade behövts balanseras upp med något mer älskvärt. Det hjälper inte att det är välskrivet när jag inte kan knyta an till dem, utan genom boken igenom förblir en oengagerad iakttagare. Den jag kom närmast var väl storasystern Constance, men inte blir det ett nära förhållande där heller.

2 kommentarer:

  1. Spännande att läsa din recension! Det blir extra intressant när man har fått olika uppfattningar om en bok tycker jag.

    Ja, det var en väldigt dysfunktionell familj, kanske var de alla präglade av mammans lynnighet och brist på värme. Jag tyckte inte heller om någon annan än Constance, men jag gillade verkligen hur författaren skrev om var och en, som om de hade distans både till sig själva och resten av omgivningen, och inte kunde ta till sig eller känna äkta känslor. De gav ett empatilöst intryck. Jag tänkte att det nog var det författaren ville förmedla, hur de allihop kämpade för att känna något, men den enda som verkligen gjorde det var Constance, och henne körde de över som mindre värd på grund av att hon var så vanlig, lätt överviktig och enligt syskonen ganska betydelselös. Och så är det Constance som egentligen mår bäst. Jag gillade den twisten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror egentligen vi uppfattat boken ganska likt även om du verkar ha tänkt och analyserat lite mer. Jag kan hålla med om allt du skriver, så den stora skillnaden mellan oss är nog att du tycker om den medan jag inte gör det :)

      För mig är det ofta så att jag behöver tycka om eller känna med en karaktär för att boken riktigt ska bita. I en del böcker går det bra även när karaktärerna är lite av neutrum, men när jag mest tycker illa om dem (hej The Green Road) så fungerar det inte riktigt...

      Radera

Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)