Pojken i randig pyjamas: John Boyne

Bild lånad från adlibris

Pojken i randig pyjamas handlar om nio-årige Bruno som tillsammans med sin familj flyttar från Berlin till "Allt svish" eftersom hans pappa kommendanten fått ett specialuppdrag från führern. Bruno vill inte flytta, han har inga kompisar på det nya stället och inte blir det bättre när de flyttar långt ut i ingenstans. De enda människor han ser, förutom läraren som kommer på förmiddagarna och soldaterna som jobbar för hans pappa, är alla klädda i randiga pyjamasar och lever lägerliv bakom ett stängsel i närheten av hans hus. När han en dag går på upptäcksfärd börjar han prata med en av dem, en jämnårig pojke vid namn Schmuel.

Omdöme: Det här är en bok som jag vill tycka mer om än jag gör, men jag har jätteproblem med den naive Bruno. Han är nio år, vilket betyder att det bara är ett år kvar tills han egentligen ska börja någon sorts pre-hitlerjugend, han har en pappa som tar emot Hitler hemma på middag och ändå blir det en nyhet för honom att Hitler styr landet och att det finns judar. Jag har också svårt att tänka mig att nioåringarna i min klass skulle flytta någonstans utan att fråga föräldrarna vart de skulle (även om uppfostran är strängare i boken än för mina elever) och sedan säga fel namn på det nya stället i flera månader. När han sedan träffar sin nya kompis så lever han kvar i nån bild av att människorna innanför stängslet är på något slags utflykt oavsett hur många saker Schmuel säger som pekar på motsatsen. Jag hade behövt en Bruno som var flera år yngre för att få det att kännas trovärdigt. Och hur Schmuel kan tillbringa dagarna med att sitta sysslolös vid ett stängsel istället för tvångsarbete är en annan fråga.

Det motsatta problemet har jag med hans tolvåriga syster som står och flirtar med en av pappans medarbetare. Nu är medarbetaren visserligen bara nitton år, men jag har ändå svårt att få den bilden att stämma. Det känns som att någon som jobbar med ens pappa borde vara jättegammal i den åldern, men jag kanske bara var en barnsligare tolvåring...

Jag plockade upp den här boken för att jag funderade på om den skulle kunna vara en bra högläsningsbok för mina treor, men jag tyckte att det tog väldigt lång tid innan något hände. Det var mycket om hur synd det var om stackars Bruno som skulle flytta, hans hopplösa syster och huset, men det var ganska långsamt. Så då tänkte jag att jag kanske kunde berätta den första hälften av boken och börja läsa runt kapitel tio, men även om den blev bättre i och med Schmuel så tyckte jag aldrig att den blev riktigt bra, speciellt inte det faktum att den det var mest synd om var stackars tyske Bruno som dog av misstag, och inte det judiska barnet. Jag såg filmen för något år sedan, föredrar den även om det i princip finns samma problem med den.