fredag 4 juli 2014

Förr eller senare exploderar jag: boken

The Fault in Our Stars (häftad)
Bild lånad från bokus
Läste om The Fault in our Stars av John Green inför att filmen skulle ha premiär och den håller för en omläsning. Den handlar om Hazel som är sexton år och har cancer och inget egentligt hopp om att leva länge till, hennes cancer är av den obotliga sorten och hennes lungor på gränsen till odugliga. Under ett supportgruppsmöte märker hon att en ny deltagare, Augustus Water, stirrar på henne. Han själv är friskförklarad från cancer, men har följt med sin kompis Isaac som stöd. En motvillig kärlekshistoria börjar, motvillig eftersom Hazel vet att hon är döende och inte vill skada (komma nära) fler personer än nödvändigt. Som det är lever hon redan med skuld och oro för sin föräldrar, hur kommer det gå med dem när hon är borta?

Omdöme: Gillar den här boken. Trodde att en omläsning skulle vara lättare, men grät nästan lika hejdlöst den här gången. Både Hazel och Augustus tillhör John Greens samling av verbala tonåringar, inte en grupp som jag själv tillhörde, men jag har träffat på dem. Det är lätt att tycka om dem, men man lär inte riktigt känna dem. En av trådarna i boken är hur svårt sjuka personer liksom fryses i medvetandet hos de som känner dem, så de förblir personerna de var innan och hur t.ex. kondoleanserna på deras bloggar blir ganska opersonliga och ofta
tillbakablickande på hur de var när de var friska. Det är också diskussioner om att man inte behöver vara sin sjukdom, att man är mer än en vandrande cancerdiagnos. Men i speciellt Hazels fall så har jag ingen större uppfattning om vem hon är om jag tar bort cancern, förutom att hon är intelligent, verbal och gillar att läsa.
Förr eller senare exploderar jag (pocket)
Finns även på svenska

Det som griper tag mest i mig är samspelet mellan Hazel och hennes föräldrar. Hur de gör allt de kan för sitt döende barn och hur hon i sin tur gör så gott hon kan för deras skull, och hur orolig hon är för vad som kommer att hända med dem efteråt. Van Houten (Hazels favoritförfattare) som jag irriterade mig på ganska mycket vid första läsningen, tror jag kanske är med som exempel på hur illa det skulle kunna gå, hur totalt man kan tappa fotfästet.

Historien om Isaac, kompisen Augustus var med för att stötta på det där supportgruppsmötet, är också intressant. Där kommer andra perspektiv upp, som att det värsta kanske inte är att vara sjuk och hur svårt det blir att ha förhållanden, både för den som är sjuk, men även för den som är frisk - orkar man leva med det om man inte måste? Man tycker ganska illa om hans tjej Monica, men visst kan man förstå att hon är tveksam till om det är livet hon vill ha, speciellt som man inte kan dumpa någon som är sjuk om man vill ha sitt goda rykte kvar, man vill liksom inte vara personen som gjorde slut för att någon blev blind. Sättet hon gjorde det på däremot...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)