How to Talk to a Widower: Now she's gone. And so am I

How to talk to a widower (Konsten att tala med en änkling) är andra boken jag läst av Jonathan Tropper. Den första var Sju jävligt långa dagar vilket var en bok full av starka känslor som beskrev en del av livets kullerstenar både vasst och roligt. How to talk... lyckas tyvärr inte sätta huvudet på spiken lika ofta. Den är lite småkul och något smådeppig om en ung änkling som förlorat fotfästet när hans fru dog och nu inte riktigt kan hitta tillbaka till livet igen, men den är sällan tillräckligt cynisk.

Persongalleriet var riktigt bra med intressant karaktärer. Beskrivningen av den strokedrabbade pappan som oftast inte längre är sig själv (eller är han egentligen mer sig själv nu än innan?) var rörande. Skadade, men omtänksamme, styvsonen Russ är lätt att tycka om. Förre detten Jim är alldeles lagom dryg och grabbig och så vidare... Huvudpersonen själv fungerar, men är lite väl långrandig. Och som alldeles för ofta så ser man Romansen (med stort R) så fort personen i fråga presenteras.

I början väntade och väntade jag på att berättelsen skulle få fart och på sidan 94 så äntligen! (Då hajade jag till tillräckligt mycket för att sidnumret skulle fastna, ett mediokert betyg.) Då kom:
"You were an ugly little baby, Deborah" she says.
"Excuse me?"
"It's true", my mother says, leaning back and closing her eyes. "You looked like a troll. A swarthy little troll. I was embarrassed to take you out with me. But your father he loved you."
Jag tycker sådant här är roligt, har ett stort svart hjärta :) Men sen så kommer det inte mycket mer, och det är alldeles för långt mellan de elaka gångerna, det blir mest sött och förståndigt.